Och snöstjärnor yr omkring oss,
liksom tankarna
liksom känslorna
Jag ville skriva något vackert om den promenaden,
som trots kylan gjorde mig varm
Men mina ord gör uppror,som ett trotsigt barn böjer de sig & surar
Skriv om henne, skriv om kylan som blev
Skriv om sveket som är mest ett spöke av din egna fantasi
Skriv om tårarna som frös till is inombords,
när du trodde dig mistat din spegelbild
Hon med håret,
som är som strålar av solen som är hennes leénde
Och jag vill fast jag vill inte
Jag vill vara arg ett tag till,hålla på den förbannade stoltheten
(vad ska jag ens med den till?)
Och jag vet att om allt för kort tid så reser hon & i fyra månader därefter kan vi inte ens låtsas att vi har tid att ses
Hon sträckte ut sin hand idag & jag slog bort den,
Jag försöker hitta känslan som gör att det är så viktigt att slå armarna om mig själv
Istället
Men jag vet inte ens varför,bara Att...
Och jag antar att det är mitt förlåt & farväl det jag skriver nu
Jag läste hennes blogg idag,för att minnas vem hon var,
istället för den bild jag målat upp
För jag tror att jag helt tappat bort henne,eller mig själv.
Mitt ego uteslöt mig i varje rad hon nämnde sina nära vänner,
det kändes mera riktigt & sant
Jag är inte självklar längre, och jag vet inte vart vi gick fel
Jag tänker att det blir bättre i Maj, när vitsipporna blommar i Hästhagen
Jag lovade att gå där med henne i år,nämligen
Ett löfte jag inte längre är säker på att hon krävt mig på~