Vred mitt knä förra veckan när jag drog med Toby,
han tappade koncentrationen när han såg ett gäng kanadagäss & drog åt sidan-
varpå jag satte ner foten -snabbt, i farten, och benet vreds om.
Sådär skönt.
Och min första tanke var; Jaha, nu är det kört.
Min andra var; Exakt Hur pinsamt blir det om jag lägger mig här direkt på marken och skriker dramatiskt efter slottsägaren, vid förnamn?
Men sen gaskade jag upp mig, fick hunden framåt igen & cyklade hem helt utan problem. Och efterföljande dagarna var också smärtfria.
Jag tänkte att jag för en gångs skull hade duckat min vanliga otur och faktiskt Klarat mig.
Sen kom Söndagen och jag tyckte alla hundar behövde egentid; varför jag tog ut dem en&en på långpromenad
och vid slutet av dagen hade jag gått sammanlagt tre timmar och en mil.
Och trots att jag kände att knät inte höll, så gick jag ändå.
Nu sitter jag här, med en ordentlig muskelskada som inte hade rivits upp om det inte var för min envishet.
Och idag spöregnar det.
Sambon har stått ute i detta väder hela dagen, var inte direkt sugen på att gå ut igen när han kom hem (och han har själv en uppskuren fot,så på handikappfronten är vi jämnlika) så lotten föll på mig att motionera hundar.
Jag ignorerade knäont och tog tikarna var för sig på halva promenader, och sedan slog jag tre flugor i en smäll genom att låta Toby dra till ICA så han både fick motion, jag slapp gå mer på benet och jag fick handlat.
Men jeez vad genomsur jag var vid det laget, tygskorna tjänade endast som sulor och inte något som helst skydd för regnet,och trots onepiece och regnkläder så letade sig regnet in på bara skinnet.
Så.Jävla.Härligt.
Off tracks-cykling med en underbar gammal dragtävlingshund som lyder på kommando,
Kärlek!
Och nu blir det deff framöver; ingen vill väl ha en PT med flabb?
han tappade koncentrationen när han såg ett gäng kanadagäss & drog åt sidan-
varpå jag satte ner foten -snabbt, i farten, och benet vreds om.
Sådär skönt.
Och min första tanke var; Jaha, nu är det kört.
Min andra var; Exakt Hur pinsamt blir det om jag lägger mig här direkt på marken och skriker dramatiskt efter slottsägaren, vid förnamn?
Men sen gaskade jag upp mig, fick hunden framåt igen & cyklade hem helt utan problem. Och efterföljande dagarna var också smärtfria.
Jag tänkte att jag för en gångs skull hade duckat min vanliga otur och faktiskt Klarat mig.
Sen kom Söndagen och jag tyckte alla hundar behövde egentid; varför jag tog ut dem en&en på långpromenad
och vid slutet av dagen hade jag gått sammanlagt tre timmar och en mil.
Och trots att jag kände att knät inte höll, så gick jag ändå.
Nu sitter jag här, med en ordentlig muskelskada som inte hade rivits upp om det inte var för min envishet.
Och idag spöregnar det.
Sambon har stått ute i detta väder hela dagen, var inte direkt sugen på att gå ut igen när han kom hem (och han har själv en uppskuren fot,så på handikappfronten är vi jämnlika) så lotten föll på mig att motionera hundar.
Jag ignorerade knäont och tog tikarna var för sig på halva promenader, och sedan slog jag tre flugor i en smäll genom att låta Toby dra till ICA så han både fick motion, jag slapp gå mer på benet och jag fick handlat.
Men jeez vad genomsur jag var vid det laget, tygskorna tjänade endast som sulor och inte något som helst skydd för regnet,och trots onepiece och regnkläder så letade sig regnet in på bara skinnet.
Så.Jävla.Härligt.
Off tracks-cykling med en underbar gammal dragtävlingshund som lyder på kommando,
Kärlek!
Och nu blir det deff framöver; ingen vill väl ha en PT med flabb?
Genomdränkt men lycklig, och skitiga fötter.
Nu nyduschad, soffhäng,en nattamacka & film ~
Nu nyduschad, soffhäng,en nattamacka & film ~