En annan sak jag tänkte på höromdagen var det osannolika första mötet med en vän till mig.
Jag är fortfarande lite chockad över att människor som hon finns.
Jag bodde i Åhus & jobbade på Subway inne i Kristianstad & det var en sjukligt varm sommar, och getingar. Det var tamejfan getingar Överallt det året.
Min dåvarande var bortrest och jag blev inkallad tidigare på jobb den dagen för att hjälpa en kollega som behövde komma ifrån ett par timmar på ett viktigt ärende.
Jag kunde inte lämna min hund ensam då hon lider av svår separationsångest, så jag såg ingen annan bot än att ta med henne.
Min första tanke var att hon skulle få sitta inne i kulvertarna, där det var svalt & inga matvaror förutom sopor fanns i närheten, men jag blev nekad av någon anledning jag inte minns nu.
Jag fick sätta henne precis utanför, vid en lyktstolpe som turligt nog stod i lite skugga. Hon fick en leksak, en skål med vatten & en skål med kött och hon kunde se mig och jag henne från där jag stod bakom disken.
Trots detta så skrek hon hysteriskt och jag fick springa ut och lugna henne så fort jag kom ifrån, Jag ringde min sambo som låg bakfull i någon väns garderob nere i Malmö & stressade honom att han var Tvungen att ta nästa tåg upp och hämta hunden. Och jag försökte få tag i någon annan kollega som kunde hoppa in istället,men alla var upptagna.
Det var lunchrusning ,mitt i semestertider och jag behövdes verkligen i kassan. Min hund skrek och var stressad utanför och mitt dåliga samvete visste inga gränser. Och jag Kunde inte göra något åt saken.
In kom en riktig surtant som stod och skrek i dörren och frågade vems hund det var, varpå jag svarade att det var min & att jag skulle gå ut så fort jag bara kunde. Tanten gick men kom snart tillbaka igen & skrek ytterligare en gång, inför alla folk därinne; nu om vilken djurplågare jag var och att hon hade ringt polisen.
Jag förstår henne till viss del. Jag hade känt samma sak. Jag kände samma sak! Jag har nog aldrig varit så stressad i hela mitt liv.
För er som aldrig hört en husky skrika i panik så låter det som att någon skalperar av pälsen på dem levande, så vem hade Inte reagerat? Bara det att hon egentligen aldrig var i någon fara, hon hade skugga och var sval, hon såg mig. Men hon ville till mig. Den enda faran var hennes egna stress.
Vilket gjorde Mig stressad. Tillsammans med lunchstressen. Allt folk och deras blickar. Tanten som skrek. Hunden som skrek. Mitt samvete.
I kön blev det så en tjejs tur, hon beställde en kaffe och frågade mig: Är det din hund? varpå jag förmodligen lite surt svarade ja,beredd på ytterligare en utskällning. Istället sade hon: Om du vill kan vi ta med henne? Vi ska ändå gå till parken med våran hund så det är inga problem alls.
Jag bad henne vänta lite varpå hon gick ut till sin dåvarande sambo.
Jag avslutade kön tillsammans med mina kolleger och bad sedan dom om ursäkt och lov att gå iväg en stund.
Så gick jag ut till min hund, såg till att hon drack, lugnade henne och pratade med henne. Varpå den skrikande tanten kom fram igen & stod över mig där jag satt på trottoaren och så skrek hon till mig att såna som jag borde inte få ha hund. Och jag skrek tillbaka, överstressad,ledsen och med urdåligt samvete att hon kunde fanimej bara dra åt helvete och sluta vara så jävla elak och dömande när hon inte visste ett skit om situationen....
Tjejen med kaffet kom tillbaka & erbjöd sig igen att ta med min hund, vilket jag tackade ja till. Jag hade glömt mobilen nere i omklädningsrummet, så hon bad mig ge mitt nummer till henne istället, så skulle hon ringa senare.
Jag uppgav mitt nummer och började sedan gråta när jag skulle säga mitt namn jag tror jag fick upprepa det flera gånger och jag minns att jag fick be om ursäkt, att jag inte brukade gråta, att jag bara var så stressad och ledsen.
Hon sa att det var okej, och när hon tog kopplet tror jag att hon såg mitt tvivel, så hon tittade mig i ögonen och sa: Du..Jag ska inte sno din hund,Jag lovar, jag smsar dej! Och jag trodde henne faktiskt.
Min kollega blev chockad när jag kom in och berättade om allting & frågade; Gav du bara hunden till henne utan att veta vad hon heter eller ha hennes nummer? Och jag ska erkänna att jag var nervös ett tag innan jag fick det där sms:et.
Men dagen slutade, jag fick sms av tjejen,.jag tog med mig en påse chokladkakor som tack, mötte upp min sambo som äntligen hade kommit hem från Malmö, gick till Tivoliparken & mötte upp en mycket lycklig hund & tjejen som hette Therese.
Det visade sig att min sambo kände hennes sambo och vi satt alla fyra en stund där på bänken och pratade.
Det hela slutade med att Therese blev Sot´s dagmatte, och ibland även nattmatte och Sot tokälskade henne! och dom henne för den delen.
Och jag blev en vän rikare.
och Gud vad jag kan sakna att möta upp Therese vid Stadium efter jobbet, återförenas med Sot, röka en cigg ihop & prata skit om lite allt möjligt innan jag gick vidare till busscentralen för att ta Åhusbussen hem.
och tänk att såna människor finns, som inte dömer, utan istället Hjälper?
Jag är fortfarande lite chockad över att människor som hon finns.
Jag bodde i Åhus & jobbade på Subway inne i Kristianstad & det var en sjukligt varm sommar, och getingar. Det var tamejfan getingar Överallt det året.
Min dåvarande var bortrest och jag blev inkallad tidigare på jobb den dagen för att hjälpa en kollega som behövde komma ifrån ett par timmar på ett viktigt ärende.
Jag kunde inte lämna min hund ensam då hon lider av svår separationsångest, så jag såg ingen annan bot än att ta med henne.
Min första tanke var att hon skulle få sitta inne i kulvertarna, där det var svalt & inga matvaror förutom sopor fanns i närheten, men jag blev nekad av någon anledning jag inte minns nu.
Jag fick sätta henne precis utanför, vid en lyktstolpe som turligt nog stod i lite skugga. Hon fick en leksak, en skål med vatten & en skål med kött och hon kunde se mig och jag henne från där jag stod bakom disken.
Trots detta så skrek hon hysteriskt och jag fick springa ut och lugna henne så fort jag kom ifrån, Jag ringde min sambo som låg bakfull i någon väns garderob nere i Malmö & stressade honom att han var Tvungen att ta nästa tåg upp och hämta hunden. Och jag försökte få tag i någon annan kollega som kunde hoppa in istället,men alla var upptagna.
Det var lunchrusning ,mitt i semestertider och jag behövdes verkligen i kassan. Min hund skrek och var stressad utanför och mitt dåliga samvete visste inga gränser. Och jag Kunde inte göra något åt saken.
In kom en riktig surtant som stod och skrek i dörren och frågade vems hund det var, varpå jag svarade att det var min & att jag skulle gå ut så fort jag bara kunde. Tanten gick men kom snart tillbaka igen & skrek ytterligare en gång, inför alla folk därinne; nu om vilken djurplågare jag var och att hon hade ringt polisen.
Jag förstår henne till viss del. Jag hade känt samma sak. Jag kände samma sak! Jag har nog aldrig varit så stressad i hela mitt liv.
För er som aldrig hört en husky skrika i panik så låter det som att någon skalperar av pälsen på dem levande, så vem hade Inte reagerat? Bara det att hon egentligen aldrig var i någon fara, hon hade skugga och var sval, hon såg mig. Men hon ville till mig. Den enda faran var hennes egna stress.
Vilket gjorde Mig stressad. Tillsammans med lunchstressen. Allt folk och deras blickar. Tanten som skrek. Hunden som skrek. Mitt samvete.
I kön blev det så en tjejs tur, hon beställde en kaffe och frågade mig: Är det din hund? varpå jag förmodligen lite surt svarade ja,beredd på ytterligare en utskällning. Istället sade hon: Om du vill kan vi ta med henne? Vi ska ändå gå till parken med våran hund så det är inga problem alls.
Jag bad henne vänta lite varpå hon gick ut till sin dåvarande sambo.
Jag avslutade kön tillsammans med mina kolleger och bad sedan dom om ursäkt och lov att gå iväg en stund.
Så gick jag ut till min hund, såg till att hon drack, lugnade henne och pratade med henne. Varpå den skrikande tanten kom fram igen & stod över mig där jag satt på trottoaren och så skrek hon till mig att såna som jag borde inte få ha hund. Och jag skrek tillbaka, överstressad,ledsen och med urdåligt samvete att hon kunde fanimej bara dra åt helvete och sluta vara så jävla elak och dömande när hon inte visste ett skit om situationen....
Tjejen med kaffet kom tillbaka & erbjöd sig igen att ta med min hund, vilket jag tackade ja till. Jag hade glömt mobilen nere i omklädningsrummet, så hon bad mig ge mitt nummer till henne istället, så skulle hon ringa senare.
Jag uppgav mitt nummer och började sedan gråta när jag skulle säga mitt namn jag tror jag fick upprepa det flera gånger och jag minns att jag fick be om ursäkt, att jag inte brukade gråta, att jag bara var så stressad och ledsen.
Hon sa att det var okej, och när hon tog kopplet tror jag att hon såg mitt tvivel, så hon tittade mig i ögonen och sa: Du..Jag ska inte sno din hund,Jag lovar, jag smsar dej! Och jag trodde henne faktiskt.
Min kollega blev chockad när jag kom in och berättade om allting & frågade; Gav du bara hunden till henne utan att veta vad hon heter eller ha hennes nummer? Och jag ska erkänna att jag var nervös ett tag innan jag fick det där sms:et.
Men dagen slutade, jag fick sms av tjejen,.jag tog med mig en påse chokladkakor som tack, mötte upp min sambo som äntligen hade kommit hem från Malmö, gick till Tivoliparken & mötte upp en mycket lycklig hund & tjejen som hette Therese.
Det visade sig att min sambo kände hennes sambo och vi satt alla fyra en stund där på bänken och pratade.
Det hela slutade med att Therese blev Sot´s dagmatte, och ibland även nattmatte och Sot tokälskade henne! och dom henne för den delen.
Och jag blev en vän rikare.
och Gud vad jag kan sakna att möta upp Therese vid Stadium efter jobbet, återförenas med Sot, röka en cigg ihop & prata skit om lite allt möjligt innan jag gick vidare till busscentralen för att ta Åhusbussen hem.
och tänk att såna människor finns, som inte dömer, utan istället Hjälper?