Kapitulerar för tårarna, som ändå inte infinner sig.
Jag är rädd.
Och jag är trött.
Jag går framåt på autopilot för att jag måste.
Imorgon måste jag övertyga en man med makt;
Om hur dåligt jag faktiskt mår.
Och om att jag faktiskt är sjuk. Också,
Både fysiskt & psykiskt.
Och att jag behöver få hoppa av ett tag. Kanske ett långt tag.
Min terapeut sa det så bra:
Alla är inte gjorda för det här samhället. Och det är inte Du som ska anpassa Dej och försöka som en rund kloss tryckas ner i ett fyrkantigt hål. Det är samhället som skall anpassas efter Dej ~
Jag hoppas läkaren tycker samma sak.