Om mitt liv var en film...
Blurrig drömscen i rosatoner;
Fåglarna kvittrar, hundarna ligger i den snö som finns kvar runt om oss.
Dottern sitter i sin vagn, i vinteroverallen och med bara pyjamasen under, äter sin gröt med blåbär i,
jag dricker kaffe i solen. Njuter.
Klipp till verkligheten.
Jag står i köket & gråter och svär & ber om ursäkt om vartannat.
30 minuter tidigare.
Jag står i köket & tillreder gröt, sjunger likt mössen i Askungen. Dottern sitter i barnstolen & pekar på än det ena än det andra & jag berättar för henne om bären som hon ska få i gröten denna morgon. Vi busar & skrattar och det doftar ljuvligt av nybryggt kaffe. Jag tar ut hennes vagn & sätter bredvid stolen & bordet på framsidan, dukar fram frukost & tar på mig solglasögon.
Går in för att hämta hundarna...
Och alla tre sticker iväg. Åt varsett håll.
Valpen efter sin mamma och hanen åt ett annat.
Jag ropar på tikarna då hanen ofta kommer tillbaka av sig själv,och ett tag ser det ut som att stortiken faktiskt ska lyda och kommer glatt springande tillbaka till mig, för att i sista sekund ångra sig & vika av åt ett annat håll.
Hennes dotter är inte lika snabb så henne får jag tag i, får på henne koppel & går tillbaka till dottern i vagnen och fäster valpen.
Hanen kommer-precis som jag trott-tillbakaspringandes och berättar för mig hur orolig han är att han ska få skäll. Jag kallar in honom och ger honom beröm för att han lydde, får på honom hans sela och fäster honom med lina vid det lilla trädet.
Får sedan gå in i huset & ropa på sambon som ligger & sover på övervåningen,så han kan komma ner & passa lillan.
Hämtar kopplet till tiken, som nu springer längs stora vägen & över till grannarna med kaninerna.
Rusar över dit & ber om ursäkt hundra gånger, försöker få tag i en mycket hungrig varg som jagar runt en Mycket stressad kanin som springer runt i sin bur,medan grannarnas tre barn oroligt ser på.
Får till Slut tag i tiken & ber återigen så Hemskt mycket om ursäkt, berättar att hunden är jättesnäll.
Ja, om man inte råkar vara en kanin. Och både barnen & deras mamma är alldeles för snälla och förstående.
(Det är tredje gången det händer, jag hade varit Fly förbannad vid det laget. Men de är verkligen Så snälla.)
Går över vägen igen hem till oss, stänger i9n tiken då hon förbrukat sin rätt till att ligga ute i solen.
Sätter mig ner för att Äntligen njuta i solen.
Dottern vägrar äta den kalla gröten,och jag förstår henne.
Jag trotsdricker mitt kalla kaffe & säger tyst för mig själv;
Men Skit i det då, LIVET,fanihelvete.
Dottern vill upp i min famn & sitter sedan vänd mot mig & leker med mina solglasögon och jag passar på att super-ta-in ögonblicket som ett komprimerat första ute frukost-mys-ögonblick och går sedan in.
Dottern får sitta hos sin pappa i soffan en stund medan jag gör i ordning lite välling så hon får något varmt i magen, och jag ber massa om ursäkt för att han inte fick sin sovmorgon som jag lovat, jag som fick en igår.
Upprepar som ett mantra: DUMMA hund. Och börjar gråta.
Jag tål verkligen inte stress dessa dagar. Alls.
Men sen drack vi varmt kaffe (och lillan varm välling) i soffan allihopa, myste & åt upp det sista av min farmors gudomligt goda sockerkaka.
Nu kan det nog bara bli bättre ~
Blurrig drömscen i rosatoner;
Fåglarna kvittrar, hundarna ligger i den snö som finns kvar runt om oss.
Dottern sitter i sin vagn, i vinteroverallen och med bara pyjamasen under, äter sin gröt med blåbär i,
jag dricker kaffe i solen. Njuter.
Klipp till verkligheten.
Jag står i köket & gråter och svär & ber om ursäkt om vartannat.
30 minuter tidigare.
Jag står i köket & tillreder gröt, sjunger likt mössen i Askungen. Dottern sitter i barnstolen & pekar på än det ena än det andra & jag berättar för henne om bären som hon ska få i gröten denna morgon. Vi busar & skrattar och det doftar ljuvligt av nybryggt kaffe. Jag tar ut hennes vagn & sätter bredvid stolen & bordet på framsidan, dukar fram frukost & tar på mig solglasögon.
Går in för att hämta hundarna...
Och alla tre sticker iväg. Åt varsett håll.
Valpen efter sin mamma och hanen åt ett annat.
Jag ropar på tikarna då hanen ofta kommer tillbaka av sig själv,och ett tag ser det ut som att stortiken faktiskt ska lyda och kommer glatt springande tillbaka till mig, för att i sista sekund ångra sig & vika av åt ett annat håll.
Hennes dotter är inte lika snabb så henne får jag tag i, får på henne koppel & går tillbaka till dottern i vagnen och fäster valpen.
Hanen kommer-precis som jag trott-tillbakaspringandes och berättar för mig hur orolig han är att han ska få skäll. Jag kallar in honom och ger honom beröm för att han lydde, får på honom hans sela och fäster honom med lina vid det lilla trädet.
Får sedan gå in i huset & ropa på sambon som ligger & sover på övervåningen,så han kan komma ner & passa lillan.
Hämtar kopplet till tiken, som nu springer längs stora vägen & över till grannarna med kaninerna.
Rusar över dit & ber om ursäkt hundra gånger, försöker få tag i en mycket hungrig varg som jagar runt en Mycket stressad kanin som springer runt i sin bur,medan grannarnas tre barn oroligt ser på.
Får till Slut tag i tiken & ber återigen så Hemskt mycket om ursäkt, berättar att hunden är jättesnäll.
Ja, om man inte råkar vara en kanin. Och både barnen & deras mamma är alldeles för snälla och förstående.
(Det är tredje gången det händer, jag hade varit Fly förbannad vid det laget. Men de är verkligen Så snälla.)
Går över vägen igen hem till oss, stänger i9n tiken då hon förbrukat sin rätt till att ligga ute i solen.
Sätter mig ner för att Äntligen njuta i solen.
Dottern vägrar äta den kalla gröten,och jag förstår henne.
Jag trotsdricker mitt kalla kaffe & säger tyst för mig själv;
Men Skit i det då, LIVET,fanihelvete.
Dottern vill upp i min famn & sitter sedan vänd mot mig & leker med mina solglasögon och jag passar på att super-ta-in ögonblicket som ett komprimerat första ute frukost-mys-ögonblick och går sedan in.
Dottern får sitta hos sin pappa i soffan en stund medan jag gör i ordning lite välling så hon får något varmt i magen, och jag ber massa om ursäkt för att han inte fick sin sovmorgon som jag lovat, jag som fick en igår.
Upprepar som ett mantra: DUMMA hund. Och börjar gråta.
Jag tål verkligen inte stress dessa dagar. Alls.
Men sen drack vi varmt kaffe (och lillan varm välling) i soffan allihopa, myste & åt upp det sista av min farmors gudomligt goda sockerkaka.
Nu kan det nog bara bli bättre ~