Jag vill inte ens skriva, för jag hatar mina ord.
Hatar ledsamheten och ångesten.
Och alla tusen tårar
Men jag tror jag måste.
Det är som alltid tungt att andas, och gråten ligger bakom en tunn hinna av låtsasleénden.
Det är grå betong & kalla vindar,resten av livet. Hunger,tomhet och tristess.
Och det är att klättra med stenar längs anklarna,utan att någonsin bli starkare.
Mina drömmar höggs i sönder,en efter en. Och alla val jag gjort,efter vad jag trott var rätt,efter vad jag trott var det bästa, det mogna. Något att vara stolt över... har förvandlats till problem och ännu mer besvikelser.
För mig själv och de omkring.
Och när jag tänker på Henne, som jag skulle göra precis allt för. Som jag försökt göra något bra för, så går jag sönder i allt för många bitar för att kunna pusslas ihop igen.
Och inte heller det är rätt,att vara svag.
När jag trodde mig se en ljusglimt, en chans att ta ett kliv uppåt till en nivå där luften var lite renare och stegen därefter lite enklare... Så dras ytterligare en persienn ner för mina ögon.
Jag ville bara göra något bra. Göra min familj och min dotter stolt över mig.
Ta ett stort steg mot det där livet man ska ha. Som hon förtjänar.
Ett litet hopp så jag kunde se att det lönar sig att kämpa, att drömma, och att fortsätta tro.
Det är väl mest därför jag gråter, för att alla drömmar gått sönder.
Och så mitt hjärta.
Drömmen om landet.
Drömmen om hundarna.
Drömmen om körkortet.
Drömmen om att studera och jobba.
Drömmen om ett tryggt liv.
Allt är borta, för jag ger upp de alla.
Och det blir hon och jag och ärvda möbler. I en lägenhet någonstans.
Och vi räknar på fingrarna för att det aldrig ska fattas henne något.
Och jag ska aldrig drömma mer för mig själv,
bara hålla ihop för henne...
Hatar ledsamheten och ångesten.
Och alla tusen tårar
Men jag tror jag måste.
Det är som alltid tungt att andas, och gråten ligger bakom en tunn hinna av låtsasleénden.
Det är grå betong & kalla vindar,resten av livet. Hunger,tomhet och tristess.
Och det är att klättra med stenar längs anklarna,utan att någonsin bli starkare.
Mina drömmar höggs i sönder,en efter en. Och alla val jag gjort,efter vad jag trott var rätt,efter vad jag trott var det bästa, det mogna. Något att vara stolt över... har förvandlats till problem och ännu mer besvikelser.
För mig själv och de omkring.
Och när jag tänker på Henne, som jag skulle göra precis allt för. Som jag försökt göra något bra för, så går jag sönder i allt för många bitar för att kunna pusslas ihop igen.
Och inte heller det är rätt,att vara svag.
När jag trodde mig se en ljusglimt, en chans att ta ett kliv uppåt till en nivå där luften var lite renare och stegen därefter lite enklare... Så dras ytterligare en persienn ner för mina ögon.
Jag ville bara göra något bra. Göra min familj och min dotter stolt över mig.
Ta ett stort steg mot det där livet man ska ha. Som hon förtjänar.
Ett litet hopp så jag kunde se att det lönar sig att kämpa, att drömma, och att fortsätta tro.
Det är väl mest därför jag gråter, för att alla drömmar gått sönder.
Och så mitt hjärta.
Drömmen om landet.
Drömmen om hundarna.
Drömmen om körkortet.
Drömmen om att studera och jobba.
Drömmen om ett tryggt liv.
Allt är borta, för jag ger upp de alla.
Och det blir hon och jag och ärvda möbler. I en lägenhet någonstans.
Och vi räknar på fingrarna för att det aldrig ska fattas henne något.
Och jag ska aldrig drömma mer för mig själv,
bara hålla ihop för henne...