För jag orkar inte mer nu.
Och ingenstans kan jag ta vägen. Och spiller man sanning är man elak.
Jag är mitt uppe i en mycket intensiv utbildning och nästnästa vecka skall jag börja jobba.
Hem kommer jag på kvällen och ägnar all min tid åt den jag älskar mest, sedan är det dags att städa.
Och dammsuga är det minsta som behövs, men inte ens det kan jag, för då väcker jag hon som sover. Och där är hår överallt, och ingrott smuts på varenda tröskel.
Och jag får panik.
Men det är det minsta av mina problem.
Jag har fan i mig tagit mig i kragen och fixat mitt liv, för min dotters skull allrafrämst.
Fixat hus, och ett bra jobb.
Men huset,det som skulle bli mitt, en nystart och en fristad. Det känns det lite skitdetsamma med.
Eftersom Minyas pappa måste flytta med. Han hittar ingen egen bostad och för att jag ska Kunna jobba måste han vara hemma med henne, och för att vara hemma med henne måste han ju ha en bostad.
Och så kommer det sig att han flyttar med även dit.
Allt för hennes skull.
Men jag orkar snart inte längre. Hur kan allt vara så förbannat jävla svårt?
Jag vill bara jobba och ha det lugnt omkring mig, i mitt egna hem, med min dotter. Jag drömmer inte om slott och miljoner.
Bara ett liv där jag får må bra.
Och där jag kan vara den bästa mamman.
Men tydligen så är det för mycket begärt?
Jag är fast för alltid i den här situationen.
Och de där 30tusen som jag skulle plocka ut i November och lägga på körkort och inredning, de känns ju också skitdetsamma med nu,
För dessa månader är konkurs, och jag kommer få lägga mina sköna slantar i November på att betala tillbaka. Och
ha ännu en fattig månad, och aldrig mer ha råd att spara undan en sådan summa.
Och idag... Idag försvann min plånbok. Med kort och id-handling.
Utan kort har vi inga pengar alls. För det är visst bara jag som har bankkort i denna familj. Och utan id kan jag inte heller söka ekonomisk hjälp.
Blir så jävla ledsen. Och orkar fan inte mer nu.
Jag har gjort allt rätt och fanimej kämpat som ett djur den senaste tiden, men ändå blir det bara så helt jävla fel och lowlife så man får skämmas ändå.
Och jag orkar inte...
Det enda jag ser som möjlig utväg att kunna fixa allt detta är att säga upp mig, så jag har tid för mitt barn.
Men det känns ju vare sig vettigt eller roligt.
Och ingenstans kan jag ta vägen. Och spiller man sanning är man elak.
Jag är mitt uppe i en mycket intensiv utbildning och nästnästa vecka skall jag börja jobba.
Hem kommer jag på kvällen och ägnar all min tid åt den jag älskar mest, sedan är det dags att städa.
Och dammsuga är det minsta som behövs, men inte ens det kan jag, för då väcker jag hon som sover. Och där är hår överallt, och ingrott smuts på varenda tröskel.
Och jag får panik.
Men det är det minsta av mina problem.
Jag har fan i mig tagit mig i kragen och fixat mitt liv, för min dotters skull allrafrämst.
Fixat hus, och ett bra jobb.
Men huset,det som skulle bli mitt, en nystart och en fristad. Det känns det lite skitdetsamma med.
Eftersom Minyas pappa måste flytta med. Han hittar ingen egen bostad och för att jag ska Kunna jobba måste han vara hemma med henne, och för att vara hemma med henne måste han ju ha en bostad.
Och så kommer det sig att han flyttar med även dit.
Allt för hennes skull.
Men jag orkar snart inte längre. Hur kan allt vara så förbannat jävla svårt?
Jag vill bara jobba och ha det lugnt omkring mig, i mitt egna hem, med min dotter. Jag drömmer inte om slott och miljoner.
Bara ett liv där jag får må bra.
Och där jag kan vara den bästa mamman.
Men tydligen så är det för mycket begärt?
Jag är fast för alltid i den här situationen.
Och de där 30tusen som jag skulle plocka ut i November och lägga på körkort och inredning, de känns ju också skitdetsamma med nu,
För dessa månader är konkurs, och jag kommer få lägga mina sköna slantar i November på att betala tillbaka. Och
ha ännu en fattig månad, och aldrig mer ha råd att spara undan en sådan summa.
Och idag... Idag försvann min plånbok. Med kort och id-handling.
Utan kort har vi inga pengar alls. För det är visst bara jag som har bankkort i denna familj. Och utan id kan jag inte heller söka ekonomisk hjälp.
Blir så jävla ledsen. Och orkar fan inte mer nu.
Jag har gjort allt rätt och fanimej kämpat som ett djur den senaste tiden, men ändå blir det bara så helt jävla fel och lowlife så man får skämmas ändå.
Och jag orkar inte...
Det enda jag ser som möjlig utväg att kunna fixa allt detta är att säga upp mig, så jag har tid för mitt barn.
Men det känns ju vare sig vettigt eller roligt.