Det har varit slut så länge nu,
på så många olika sätt att jag slutat räkna.
Och på så många gånger, att hjärtat slutat hoppats.
Det är ju jag som velat ha det så, för att alla våra tändstickor är nedgråtna, och inga eldar brinner mer.
Det är inget nytt att vi planerar egna framtider, på varsitt håll.
Det är inget nytt att vi tar fram det sämsta hos varandra nu... Trots att han är min allra bästa vän.
Min närmaste,
Han känner mig mer än någon annan, ibland mer än mig själv. Han vet ofta innan jag själv vet, vad som fattas mig.
Men vi har sagt så många elaka ord, att den där elden vi hade i början, intet mer finns kvar av än grå aska.
Jag vet inte vart vi gick fel, kanske var det jag, kanske var det bara sådär att det aldrig har varit rätt.
Men nu har han någon ny, hon är självklart vacker. Givetvis ung. Och alldeles säkert perfekt på alla sätt.
Och hon verkar bra. Det gläder mig.
Jag önskar jag kunde hata henne, men till det finns ingen anledning. Jag känner henne inte, och hon har ingen del i det här. Bara i hans lycka.
Men visst fan gör det ont.
Det är min familj det handlar om. Min bästa vän.
Det har varit han&jag så länge nu, så Mycket.
Det har varit Vi. Och allt det innebär.
Vi är så intrasslade i varandra att våra rötter har växt ihop, och visst fan gör det ont...Att slitas isär.
Jag vet inte ens vart jag slutar och han börjar längre, så länge sen det var vi var något annat än vi.
Och så hon... Våran vackraste. Det finns ingen i hela världen som vet hur högt jag älskar henne, förutom han,
och hon är det bästa av oss, för alltid.
Det är inte bara att göra slut längre, som det varit andra gånger.
Det är så mycket mer när vi är fler.
Vad är vems och när är var...
Jag går i Tusen bitar hundra gånger om dagen,
och om natten andas vi samma luft, med centimeter och flera mil imellan oss, på samma gång ~
på så många olika sätt att jag slutat räkna.
Och på så många gånger, att hjärtat slutat hoppats.
Det är ju jag som velat ha det så, för att alla våra tändstickor är nedgråtna, och inga eldar brinner mer.
Det är inget nytt att vi planerar egna framtider, på varsitt håll.
Det är inget nytt att vi tar fram det sämsta hos varandra nu... Trots att han är min allra bästa vän.
Min närmaste,
Han känner mig mer än någon annan, ibland mer än mig själv. Han vet ofta innan jag själv vet, vad som fattas mig.
Men vi har sagt så många elaka ord, att den där elden vi hade i början, intet mer finns kvar av än grå aska.
Jag vet inte vart vi gick fel, kanske var det jag, kanske var det bara sådär att det aldrig har varit rätt.
Men nu har han någon ny, hon är självklart vacker. Givetvis ung. Och alldeles säkert perfekt på alla sätt.
Och hon verkar bra. Det gläder mig.
Jag önskar jag kunde hata henne, men till det finns ingen anledning. Jag känner henne inte, och hon har ingen del i det här. Bara i hans lycka.
Men visst fan gör det ont.
Det är min familj det handlar om. Min bästa vän.
Det har varit han&jag så länge nu, så Mycket.
Det har varit Vi. Och allt det innebär.
Vi är så intrasslade i varandra att våra rötter har växt ihop, och visst fan gör det ont...Att slitas isär.
Jag vet inte ens vart jag slutar och han börjar längre, så länge sen det var vi var något annat än vi.
Och så hon... Våran vackraste. Det finns ingen i hela världen som vet hur högt jag älskar henne, förutom han,
och hon är det bästa av oss, för alltid.
Det är inte bara att göra slut längre, som det varit andra gånger.
Det är så mycket mer när vi är fler.
Vad är vems och när är var...
Jag går i Tusen bitar hundra gånger om dagen,
och om natten andas vi samma luft, med centimeter och flera mil imellan oss, på samma gång ~
Yeah, we´ve hade a good run darling, I´ll always remember us the way we used to kick it ~