Var ute o sprang idag, sjukt peppad att liksom Martina Haag gå från 12 minuters stapplande till att springa marathon. Heja heja liksom!
Jag orkade runt kvarteret.
Det tog 6 minuter.
Jag var döende.
Sjukt deppig kom jag hem & tog tag i boken igen.
Hur kunde en tjock fyrabarnsmammas premiärtur var på 12 minuter- och jag som går snabba promenader på 2 h varje dag & tränar fyra gånger i veckan bara klarade hälften?
Men så läste jag att hon sprang supersakta med mening, medan jag sprang så snabbt jag orkade.
SÅ- med andra ord orkade vi lika mycket,klart jag springer hälften av tiden om jag springer dubbelt så fort?
Dessutom började hon i en nedförsbacke.
Det var i allafall vad jag intalade mig själv,för att inte lägga löparskorna på hyllan.
Där de -lite ironiskt-faktiskt ligger just nu, för att de inte ska bli uppätna av monsterhunden.
Efter ett glas vatten tog jag sedan ut den andra,inte lika monstriga hunden på en pw/intervall-löprunda på 1 h, fyra korta intervaller varav två backar.
Jag kommer ju inte att dö, tänkte jag.
Det känns bara skitjobbigtjobbigt, det blir inte värre, tänkte jag.
Men...Tänk OM jag faktiskt Dör ändå då?
Tänk om det här är min kropps sätt att förtvivlat försöka få mig att sluta springa?
"You´re not cut out for this, Stop! You will die!" kanske den skriker?
Eller kanske inte dör direkt,
men hamnar i koma.
Hjärtintensiven.
Jag Är ändå tretti nu.
Jag har konstaterat att jag Hatar att springa.
Det är helt pissigt jobbigt-direkt. Och man kan liksom inte undkomma att knäna värker,
att benen känns som cement, att kroppen känns marmortung, att nacken protesterar och armarna är shitass heavy.
På gymmet kan man pusha, Orka lite till, ta en liten minipaus mellan repen.
På passen kan man fokusera, hitta ny balans, andas sin yoga-andning.
Eller skaka loss i dansen för att slippa de tyngsta stegen.
I löpning finns ingen brand-dörr.
Det är bara framåt och skittungt.
Men jag Gjorde det i allafall. Hur pyttelitet som helst, men jag Gjorde det.
"Där du är,
med vad du har- Ge ditt allt",
mitt motto om jag får det där jobbet jag så hett önskar!
Mitt motto.
Och mitt mantra.
Jag orkade runt kvarteret.
Det tog 6 minuter.
Jag var döende.
Sjukt deppig kom jag hem & tog tag i boken igen.
Hur kunde en tjock fyrabarnsmammas premiärtur var på 12 minuter- och jag som går snabba promenader på 2 h varje dag & tränar fyra gånger i veckan bara klarade hälften?
Men så läste jag att hon sprang supersakta med mening, medan jag sprang så snabbt jag orkade.
SÅ- med andra ord orkade vi lika mycket,klart jag springer hälften av tiden om jag springer dubbelt så fort?
Dessutom började hon i en nedförsbacke.
Det var i allafall vad jag intalade mig själv,för att inte lägga löparskorna på hyllan.
Där de -lite ironiskt-faktiskt ligger just nu, för att de inte ska bli uppätna av monsterhunden.
Efter ett glas vatten tog jag sedan ut den andra,inte lika monstriga hunden på en pw/intervall-löprunda på 1 h, fyra korta intervaller varav två backar.
Jag kommer ju inte att dö, tänkte jag.
Det känns bara skitjobbigtjobbigt, det blir inte värre, tänkte jag.
Men...Tänk OM jag faktiskt Dör ändå då?
Tänk om det här är min kropps sätt att förtvivlat försöka få mig att sluta springa?
"You´re not cut out for this, Stop! You will die!" kanske den skriker?
Eller kanske inte dör direkt,
men hamnar i koma.
Hjärtintensiven.
Jag Är ändå tretti nu.
Jag har konstaterat att jag Hatar att springa.
Det är helt pissigt jobbigt-direkt. Och man kan liksom inte undkomma att knäna värker,
att benen känns som cement, att kroppen känns marmortung, att nacken protesterar och armarna är shitass heavy.
På gymmet kan man pusha, Orka lite till, ta en liten minipaus mellan repen.
På passen kan man fokusera, hitta ny balans, andas sin yoga-andning.
Eller skaka loss i dansen för att slippa de tyngsta stegen.
I löpning finns ingen brand-dörr.
Det är bara framåt och skittungt.
Men jag Gjorde det i allafall. Hur pyttelitet som helst, men jag Gjorde det.
"Där du är,
med vad du har- Ge ditt allt",
mitt motto om jag får det där jobbet jag så hett önskar!
Mitt motto.
Och mitt mantra.
Sjukt peppad innan löprundan!
Sex minuter & ett förlorat självförtroende senare.
Lite mer pepp efter pw/intervall.
Fullständigt omotiverade "spännis"-bilder.