Jag hade inte planerat det så här.
Jag hade bara skjutit det framför mig, utan tanke på När. Eller egentligen vart,
Men så gick vi där, jag & min lilla familj, på den vackraste platsen jag vet.
Och han föreslog att vi skulle vika in på en ny stig, och bakom den gamla stenruinen bredde fågelsjön ut sig, nedanför en liten gräsbeklädd stenkulle.
Där satte jag mig ned med mina hundar på varsin sida om mig,
Och med solen i ansiktet så grät jag så hjärtat gick sönder, sådär som jag grät då, för exakt ett år sen.
Jag begravde mitt ansikte och mina händer i min hanhunds tjocka päls och tog av mig mina solglasögon & lät alla känslor bara få finnas, skakade & grät...
Jag grät & frågade varför hon inte besökt mig, vi som så ofta pratade om Andra Sidan. Hon om någon skulle ju besöka mig & visa att det var sant allt det där vi så starkt trodde på...
I need your Grace, to remind me ,of my own ~
Och imellan alla tårar såg jag med suddiga ögon hur tusen solkristaller dansade på vattenytan...
och jag vet att hon hade älskat den platsen lika mycket som jag.
Jag gick aldrig på hennes minnesstund, för jag var inte redo att säga farväl.
Jag förklarade för min kusin, som förstod, att jag behövde få göra det på mitt egna sätt. Någonstans i en skog.
Jag hade inte planerat det så, att det skulle ske just idag. På årsdagen från när hon lämnade oss.
Men ingen plats i världen kunde vara vackrare, så jag reste mig till slut upp & borstade av jorden från mina knän,
blickade en sista gång ut över sjön & viskade sedan tyst; Farväl moster....
Och sedan vände jag mig om och gick utan att se tillbaka.
Idag tog jag farväl...
Jag hade bara skjutit det framför mig, utan tanke på När. Eller egentligen vart,
Men så gick vi där, jag & min lilla familj, på den vackraste platsen jag vet.
Och han föreslog att vi skulle vika in på en ny stig, och bakom den gamla stenruinen bredde fågelsjön ut sig, nedanför en liten gräsbeklädd stenkulle.
Där satte jag mig ned med mina hundar på varsin sida om mig,
Och med solen i ansiktet så grät jag så hjärtat gick sönder, sådär som jag grät då, för exakt ett år sen.
Jag begravde mitt ansikte och mina händer i min hanhunds tjocka päls och tog av mig mina solglasögon & lät alla känslor bara få finnas, skakade & grät...
Jag grät & frågade varför hon inte besökt mig, vi som så ofta pratade om Andra Sidan. Hon om någon skulle ju besöka mig & visa att det var sant allt det där vi så starkt trodde på...
I need your Grace, to remind me ,of my own ~
Och imellan alla tårar såg jag med suddiga ögon hur tusen solkristaller dansade på vattenytan...
och jag vet att hon hade älskat den platsen lika mycket som jag.
Jag gick aldrig på hennes minnesstund, för jag var inte redo att säga farväl.
Jag förklarade för min kusin, som förstod, att jag behövde få göra det på mitt egna sätt. Någonstans i en skog.
Jag hade inte planerat det så, att det skulle ske just idag. På årsdagen från när hon lämnade oss.
Men ingen plats i världen kunde vara vackrare, så jag reste mig till slut upp & borstade av jorden från mina knän,
blickade en sista gång ut över sjön & viskade sedan tyst; Farväl moster....
Och sedan vände jag mig om och gick utan att se tillbaka.
Idag tog jag farväl...