Det började bra med att få sova ända till klockan sju, och sedan mellan nio femtio och elva tjugo igen, jo man tackar.
Men sen fanns där inget kaffe.
Och sen skulle bestämd liten ha min mobil och inget annat, vilket resulterade i att jag fick plocka isär den i alla bitar och lägga på torkning för att den till slut skulle fungera igen. Småbarnsdreggel är ingen hit.
Sen stressa ner för trapporna med galen hund som skriker i hela trapphuset & krångla ur bebis ur sele i vagnen, och sedan på midjebälte och fästa hund i denna, för att slutligen gå.
Och det blåste. Vilket för en husky är rena field tripen och tigger-skuttandet med ett stort leénde var ett faktum. Från vargen. Inte från mig.
Och barnet som i vanliga fall brukar slockna som ett ljus i vagnen var sur av övertrötthet. Och av solen i ögonen.
Och av stormen. Och sedan av hunger.
Men därimellan fick vi möta upp hennes far som ramlat dagen innan med kickbiken då våran draghund hellre ville lukta på blommorna än att dra. Förutom ner i diket. Dit drog hon och på arslet for han.
Så jag fick guida upp till akuten då han troligen ha ett brutet båtben. Han visade mig igår kväll det lilla "blåmärket" runt tummen och jag sa direkt att det var båtbenet. Man har ju varit med förr. Jag kände det redan när han ramlade.
Sen hem, mata bebis. Som ändå inte ville sova. Leka på golvet med bebis och hoppa att själv äta då inget dög för damen som fortfarande var övertrött.
Ännu några timmar senare och bebis skulle ha mat igen, så jag värmde på lite pasta med grönsaker. Tar ut den -för en gångs skull-perfekt värmda maten och välter hela skålen på mig själv och över golvet.
Tackar Gud att jag har hund och golvet blir rent på några få sekunder och mina byxor åker i tvätten. Fixar ny mat och sätter oss äntligen till bords där liten vägrar äta.
Suckar tyst för mig själv, ler och ger upp.
Tappar upp ett bad åt oss båda och förbereder mig för att hon skall bajsa i vattnet eller något annat går på tok, men vi plaskar och hon leker med shampooflaskor och far än hit och än dit och jag hinner få henne ren därimellan.
Upp ur badet,på med ny blöja, pyjamas och ge en flaska, som hon mer leker med än dricker. Och till slut somnar hon.
Moppar golven från alla tretusen pälstussar (det är höstfällning) och rengör gåstolens småhjul från all päls som fastnat däri & till slut...Till lsut kan jag ställa mig & laga mat.
Äntligen har jag fått sätta mig ner och äta quornfärs och spaghetti. Och snart är det "Det okända" på tv.
Sambon då? Ja, han har fortfarande inte kommit hem. Han har suttit på akuten sex och en halv timma nu. Precis kommit tillbaka från röntgen. Kul...
Efter så lång väntan så hoppas man ju det lilla benfanskapet är brutet för att det skall vara värt det.
Imorgon, då blir det nog mycket bättre... Jaha, där for polisen förbi också.
Fasen vad jag längtar tills jag bor i mitt lilla hus på landet. Två månader kvar nu ~
Men sen fanns där inget kaffe.
Och sen skulle bestämd liten ha min mobil och inget annat, vilket resulterade i att jag fick plocka isär den i alla bitar och lägga på torkning för att den till slut skulle fungera igen. Småbarnsdreggel är ingen hit.
Sen stressa ner för trapporna med galen hund som skriker i hela trapphuset & krångla ur bebis ur sele i vagnen, och sedan på midjebälte och fästa hund i denna, för att slutligen gå.
Och det blåste. Vilket för en husky är rena field tripen och tigger-skuttandet med ett stort leénde var ett faktum. Från vargen. Inte från mig.
Och barnet som i vanliga fall brukar slockna som ett ljus i vagnen var sur av övertrötthet. Och av solen i ögonen.
Och av stormen. Och sedan av hunger.
Men därimellan fick vi möta upp hennes far som ramlat dagen innan med kickbiken då våran draghund hellre ville lukta på blommorna än att dra. Förutom ner i diket. Dit drog hon och på arslet for han.
Så jag fick guida upp till akuten då han troligen ha ett brutet båtben. Han visade mig igår kväll det lilla "blåmärket" runt tummen och jag sa direkt att det var båtbenet. Man har ju varit med förr. Jag kände det redan när han ramlade.
Sen hem, mata bebis. Som ändå inte ville sova. Leka på golvet med bebis och hoppa att själv äta då inget dög för damen som fortfarande var övertrött.
Ännu några timmar senare och bebis skulle ha mat igen, så jag värmde på lite pasta med grönsaker. Tar ut den -för en gångs skull-perfekt värmda maten och välter hela skålen på mig själv och över golvet.
Tackar Gud att jag har hund och golvet blir rent på några få sekunder och mina byxor åker i tvätten. Fixar ny mat och sätter oss äntligen till bords där liten vägrar äta.
Suckar tyst för mig själv, ler och ger upp.
Tappar upp ett bad åt oss båda och förbereder mig för att hon skall bajsa i vattnet eller något annat går på tok, men vi plaskar och hon leker med shampooflaskor och far än hit och än dit och jag hinner få henne ren därimellan.
Upp ur badet,på med ny blöja, pyjamas och ge en flaska, som hon mer leker med än dricker. Och till slut somnar hon.
Moppar golven från alla tretusen pälstussar (det är höstfällning) och rengör gåstolens småhjul från all päls som fastnat däri & till slut...Till lsut kan jag ställa mig & laga mat.
Äntligen har jag fått sätta mig ner och äta quornfärs och spaghetti. Och snart är det "Det okända" på tv.
Sambon då? Ja, han har fortfarande inte kommit hem. Han har suttit på akuten sex och en halv timma nu. Precis kommit tillbaka från röntgen. Kul...
Efter så lång väntan så hoppas man ju det lilla benfanskapet är brutet för att det skall vara värt det.
Imorgon, då blir det nog mycket bättre... Jaha, där for polisen förbi också.
Fasen vad jag längtar tills jag bor i mitt lilla hus på landet. Två månader kvar nu ~