Förra veckan gick jag förbi där,
Victoriahuset.
Det som innehar Mälarsjukhusets palliativavdelning
Huset där min moster spenderade tio långa veckor, innan hon slutligen fick komma hem den sista tiden hon hade kvar ~
Jag har inte varit där sen då, dagen innan hon åkte hem.
Då när hon höjde sin hand & vinkade medan jag gick ut genom rummet, och hon sade: Ha det så bra,
och jag visste inte vad jag skulle svara.
Vad säger man till någon som snart skall dö?
För varje steg jag tog som ledde mig närmare huset,så kände ju hur hjärtat rusade snabbare och snabbare & blicken blev alltmer suddig.
Minnesbilder av de gigantiska och fula stenfötterna i korridoren for igenom mitt huvud, de tomma salarna längst ner, ladugårdsimitationerna från kulverterna och utanför hissarna, allrummet uppe på avdelning & den gula bilen som min kusins lilla son skänkte till de andra besökande barnen...
Och den där dagen hon & jag spenderade på hennes rum, där vi pratade om det nya livet som mamma för mig, om hennes liv, hennes rädslor och tankar och om hur hon skulle hälsa de på Andra sidan...
Det var en fin dag. Vi åt lunch och fikade, och vi gav varandra en kram och en slängkyss när jag gick. Och jag ville säga hur mycket jag älskar henne, men orden kom aldrig över mina läppar. Men jag vet att hon vet...ändå.
Jag mindes allt där jag gick, och mina knogar vitnade när jag grep hårdare om handtaget på min dotters barnvagn.
Jag gråter aldrig offentligt, för min sorg är så personlig för mig.
Men där och då brast allting, mitt på gatan,där jag förtvivlat försökte gömma mig bakom mina solglasögon.
Tårarna rann & jag önskade lika mycket som jag förut ville att hon skulle få komma hem därifrån, att hon nu låg där igen , så jag kunde gå dit och krama om henne ...
Hellre där än....
Men jag vet att det är egoistiskt av mig,det där att vilja ha henne här igen.
För hon har det ju så mycket bättre nu, utan smärta, utan sjukdomen som äter upp henne inifrån...
Men jag saknar henne.
Jag saknar henne så inåthelvete mycket att jag går i sönder & det går inte en dag utan att jag tänker på henne...
Victoriahuset.
Det som innehar Mälarsjukhusets palliativavdelning
Huset där min moster spenderade tio långa veckor, innan hon slutligen fick komma hem den sista tiden hon hade kvar ~
Jag har inte varit där sen då, dagen innan hon åkte hem.
Då när hon höjde sin hand & vinkade medan jag gick ut genom rummet, och hon sade: Ha det så bra,
och jag visste inte vad jag skulle svara.
Vad säger man till någon som snart skall dö?
För varje steg jag tog som ledde mig närmare huset,så kände ju hur hjärtat rusade snabbare och snabbare & blicken blev alltmer suddig.
Minnesbilder av de gigantiska och fula stenfötterna i korridoren for igenom mitt huvud, de tomma salarna längst ner, ladugårdsimitationerna från kulverterna och utanför hissarna, allrummet uppe på avdelning & den gula bilen som min kusins lilla son skänkte till de andra besökande barnen...
Och den där dagen hon & jag spenderade på hennes rum, där vi pratade om det nya livet som mamma för mig, om hennes liv, hennes rädslor och tankar och om hur hon skulle hälsa de på Andra sidan...
Det var en fin dag. Vi åt lunch och fikade, och vi gav varandra en kram och en slängkyss när jag gick. Och jag ville säga hur mycket jag älskar henne, men orden kom aldrig över mina läppar. Men jag vet att hon vet...ändå.
Jag mindes allt där jag gick, och mina knogar vitnade när jag grep hårdare om handtaget på min dotters barnvagn.
Jag gråter aldrig offentligt, för min sorg är så personlig för mig.
Men där och då brast allting, mitt på gatan,där jag förtvivlat försökte gömma mig bakom mina solglasögon.
Tårarna rann & jag önskade lika mycket som jag förut ville att hon skulle få komma hem därifrån, att hon nu låg där igen , så jag kunde gå dit och krama om henne ...
Hellre där än....
Men jag vet att det är egoistiskt av mig,det där att vilja ha henne här igen.
För hon har det ju så mycket bättre nu, utan smärta, utan sjukdomen som äter upp henne inifrån...
Men jag saknar henne.
Jag saknar henne så inåthelvete mycket att jag går i sönder & det går inte en dag utan att jag tänker på henne...