Ibland kommer jag på mig själv att sörja den hon är nu.
Min Minya.
Hon blir aldrig en ettåring igen & det ordlösa språket vi pratar kommer bytas ut.
Jag kommer alltid älska den hon är, och den hon blir, och den hon var...Lika mycket.
Men jag sörjer, för jag vet ju att tiden är så flyktig
Och minnena så snabbt suddiga.
Jag minns så lite från när hon var nyfödd,
jag kollar igenom alla tusen bilder jag tog just för att minnas
och jag känner inte igen oss
Var det så hon såg ut?
Vem var hon, vem var jag?
Och idag... Ett tyst språk, och många skratt.
Inte längre främlingar för varandra på samma sätt.
Men vem vet vad som döljer sig där, i alla de tankar hon tänker men fortfarande inte kan uttala?
Vi har dövspråk för när hon är hungrig, och hon kan ropa mitt andra namn; Mamma
Hon kan visa med gester och minspel vad hon tycker
Men hon är fortfarande fast i en liten bubbla, beroende av att vi ska gissa rätt
Hon kan ljuda hur en hästs hovar låter mot asfalt, fast hon aldrig hört det själv
Det är vad de heter, tror hon, för det är det ljud jag benämnt dem med
Hon kan säga bwue och ksche och lyckas ibland pricka rätt på vem som är vovve, och vem som är kisse
Ibland är alla samma
och vad gör det?
Jag sörjer att denna tid snart är slut, i samma andetag som jag längtar framåt
och precis där i mitten bor hon nu
Ettåringar är så små och stora på samma gång
Ibland en bebis & ibland ett brådmoget barn
Men jag samlar ögonblick
Ikväll fick hon bli trött i min säng,nära nära låg vi och hon jamade ikapp med katten,
petade mig i näsan,skrattade åt det och något bara hon vet, pratade med någon osynlig och
smekte min arm, och varsamt så varsamt min kind.
Något längre upp låg hon, med sitt huvud ovanför mitt.
Och med sina händer drog hon mitt ansikte närmare & gav mig munpussar.
Så lillgammal, så rolig. Och så otroligt ömsint.
Hon är fin min dotter... Och jag kommer sakna henne, såsom hon är nu.
Imorgon vaknar hon upp och är lite äldre än igår.
Och jag tackar Gud att jag får följa just Henne på vägen
Minya...Min Minya.
Min Minya.
Hon blir aldrig en ettåring igen & det ordlösa språket vi pratar kommer bytas ut.
Jag kommer alltid älska den hon är, och den hon blir, och den hon var...Lika mycket.
Men jag sörjer, för jag vet ju att tiden är så flyktig
Och minnena så snabbt suddiga.
Jag minns så lite från när hon var nyfödd,
jag kollar igenom alla tusen bilder jag tog just för att minnas
och jag känner inte igen oss
Var det så hon såg ut?
Vem var hon, vem var jag?
Och idag... Ett tyst språk, och många skratt.
Inte längre främlingar för varandra på samma sätt.
Men vem vet vad som döljer sig där, i alla de tankar hon tänker men fortfarande inte kan uttala?
Vi har dövspråk för när hon är hungrig, och hon kan ropa mitt andra namn; Mamma
Hon kan visa med gester och minspel vad hon tycker
Men hon är fortfarande fast i en liten bubbla, beroende av att vi ska gissa rätt
Hon kan ljuda hur en hästs hovar låter mot asfalt, fast hon aldrig hört det själv
Det är vad de heter, tror hon, för det är det ljud jag benämnt dem med
Hon kan säga bwue och ksche och lyckas ibland pricka rätt på vem som är vovve, och vem som är kisse
Ibland är alla samma
och vad gör det?
Jag sörjer att denna tid snart är slut, i samma andetag som jag längtar framåt
och precis där i mitten bor hon nu
Ettåringar är så små och stora på samma gång
Ibland en bebis & ibland ett brådmoget barn
Men jag samlar ögonblick
Ikväll fick hon bli trött i min säng,nära nära låg vi och hon jamade ikapp med katten,
petade mig i näsan,skrattade åt det och något bara hon vet, pratade med någon osynlig och
smekte min arm, och varsamt så varsamt min kind.
Något längre upp låg hon, med sitt huvud ovanför mitt.
Och med sina händer drog hon mitt ansikte närmare & gav mig munpussar.
Så lillgammal, så rolig. Och så otroligt ömsint.
Hon är fin min dotter... Och jag kommer sakna henne, såsom hon är nu.
Imorgon vaknar hon upp och är lite äldre än igår.
Och jag tackar Gud att jag får följa just Henne på vägen
Minya...Min Minya.